Helgen som gick var händelserik, med både trevliga och mindre trevliga inslag. Det började med att den äldsta flickan kräktes 10 minuter innan min svärmor med man (från Finland) kom till oss.
Svärmor är dock inte så lättskrämd, så det avbokades inget besök, utan allt blev som planerat. Jag har ju ett tag letat efter finska apporter, och i lördags fick jag dem hemlevererade mha svärmor.
Innan de åkte från Finland frågade de om det var något jag ville ha, jag sa att det enda jag vill ha är finska apportbockar. Svärmor är helt novis på området, men vi skickade en bild och letad upp en affär i Åbo som sålde apporter, så allt gick bra. Träapporterna såldes bara i 3-pack, men det gör ju inget, då kan man ju köra dirigeringsapportering med finska apporter. Toppen!!
Strax efter svärmor med man kommit åkte jag och Imza på kurs för Eva Bodfäldt. Kursen skulle främst handla om koncentration, inget vi har några jätteproblem med men jag är allmänt kunskaps törstande och tycker det är kul att höra vad olika kloka människor har för tips och ideér.
Kursen var som väntat kul och jag fick lite nya vinklingar på saker. Det vi nog pratade mest om var hur viktigt det är med fungerande belöningssystem, och utan att sätta namn på det har jag spontant gjort rätt mycket av det, men nu ska jag lära och länka olika belöningar, och se till att jag blir tydlig vilken belöning som är ok att få, och vilken Imza måste vänta lite till på.
Eva hade 4 olika belöningar, beröm (röst och klapp), bus (talar om för hunden att det finns något att hämta hos föraren), varsågod (externbelöning) och slut (talar om att träningen är slut, och det är "belöning" nog). Jag har varit dålig på busbelöningen, och jag tror att om jag börjar använda den, så kommer det kanske lösa lite tempo "problem" i inkallningen. Vi får se! Sen tryckte hon på det som jag redan vet, men aldrig följer... Om det blir rätt första gången, upprepa inte! Jag vet ju att det är så det är, men jag har så svårt att hålla mig.. Och med en så känslig hund som Imza, blir det ännu tokigare, för om vi gör om ett moment, så tror hon att det var fel första gången, och försöker ändra sitt beteeende, och det leder ju ofta till att det blir fel andra eller tredje gången... Jag ska sluta vara orättvis mot henne...
Medan jag var på kurs var det dags för dotter nr 2 att kräkas. Båda kräktes varsin gång, och var sen lite trötta, men åt och mådde bra.
Söndagen ägnades en stund på morgonen åt min projekthund, och sedan umgås med svärmor och hennes man. Hennes man började rida när han var 50 år, och blev helt såld på det, så nu har han egen häst, och tillverkar egna lädersaker, till min häst har han gjort ett jättefint sidepull, och nu hade han med sig en westernsadel som han tillverkat till sin häst.
Allt är handsytt och han stämplar fantastiskt fina mönster i lädret. Naturligtvis ville han komma och se min häst och prova sin sadel på honom. Jag har ju en nyligen inriden unghäst, som tål det mesta, så det var inga problem att lägga på sadeln, och spänna gjordarna.
Jag såg på Loke att han var lite skeptisk mot den bakre gjorden som finns på westernsadlar men inte på vanliga, men han protesterade inte. Jag satt upp och red en kort bit, det kändes nog lika konstigt för mig som för Loke med den nya sadeln. Sen ville lilla dotern rida, så hon fick rida hem den lilla biten. När vi kom till stallet, ville naturligtvis sadeltillverkaren himself prova, jag sa att jag var skeptisk, men han envisades. Han är rättså tung, så när han skulle kliva upp, snurrade sadeln lite, och Loke fick spel och betedde sig som en riktig rodeohäst, jag var glad att ingen satt på hans rygg....
Efter en liten stund kunde jag lugna ner honom, och vi fick av sadeln. Min "svärfar" hade aldrig sett en häst bocka som Loke, och jag fick vatten på min kvarn, jag känner min häst bättre än någon annan. Som tur var hände det inget med varken häst, människor eller sadel, men nästa gång någon vill hitta på något med Loke som jag känner mig tveksam till ska jag stå på mig!
Vad tyckte Imza om apportbockarna? Träapporten tog hon utan att tveka, men metallapporten var hon lite mer skeptisk till, men hon tog den iallafall. Nu ska vi variera metallapporter, så att hon förstår att det inte spelar någon roll hur de ser ut, utan det är bara att hämta det som kastas...
I natt var det dags för lilleman att kräkas en gång, men han mår bra igen. Vi får väl se hur länge jag klarar mig, oddsen börjar kännas dåliga....
Som sagt, ännu en intensiv helg till ända, och igår tränade jag lite på Södertälje BK på min lunch (jobbade), skickade typ 10 konskick, och blev irriterad för att tempot gick ner, hur korkad får man vara....?
Vittringen har jag kommit på att jag tror inte Imza är säker på vad hon ska göra, så nu satsar jag på att bara ha 2 pinnar, och se till att träna det så ofta som möjligt. Fick väl till 4 träningar i går kväll och alla klockrena! Hoppas det är erfarenheten som spökar, så att vi kan få ordning på det momentet också...
Tack Madde för Imza passning både före och efter träningen!
tisdag 26 januari 2010
söndag 17 januari 2010
Liten uppdatering...
Igår var jag och tränade på en plogad parkering. Jag hade bestämt mig för att länka gå-ruta, inkallning, rutan och dirigeringsapport. Imza gjorde det hon skulle men tempot var lite dåligt, kan det bero på att underlaget var rättså halt?
Sen hade jag bestämt mig för att detaljträna dirigeringsapportering, rutan och konskick. Helt plötsligt sprang hon åt fel håll på dirigeringsapporteringen??? det har faktiskt aldrig hänt förut, att hon går till mitten då och då händer ju, men det brukar vara när hon inte ser den apport hon är på väg till... Har jag månde tränat alldeles för mycket vänster eftersom hon har haft problem med det?? Jag fick henne dit jag ville med lite omdirigeringar, och växlade sedan oregelbundet vänster och höger, och då gick det bra.
Rutan stannade hon lite tight i, beroende på att jag stannat henne förtidigt några gånger, så där gick vi nära och tränade position i rutan.
Konskicken har vi inte riktigt fått kläm på, om hon är säker på att det är till konen hon ska kan tempot dala, och annars kan hon springa lite för långt ifrån konen. Nu håller jag på att experimentera med konskick ala Finland, återkommer med resultat.
Tidigare på dagen hade vi kört lite vittring med blandat resultat, och luktdiskriminering, som hon har fått riktigt bra kläm på. Vittringen är svår, det blir lätt apporteringstänk, och när hon tar fel pinne och märker det blir hon lite låg, men som sagt bara att kämpa på!
På kvällen var Imzas uppfödare med döttrar (tillika mina tjejers bästa kompisar) här och åt och pratade, och vi hade det jättetrevligt, som vanligt!
Mitt i natten när gästerna åkt, gick jag ut och tränade lite höger/vänster med matskålar och hon gick bara fel någon gång i början, sen trillade polletten ner.
Idag har vi varit i Edebyridhus och tränat. Placering i rutan, konskick, vänster svängar och inkallning var det vi fokuserade på. Hon skötte sig alldeles utmärkt, trots skällande agility hundar precis brevid. Några rusningar genom tunneln fick hon också göra, det älskar hon:)
Nu har vi precis kommit hem från stallet där vi varit välkomst kommitté när det kom en fullt frisk häst som egenligen skulle slaktas på måndag, för att ägaren inte tycker om henna, folk är mystika... Nu kommer hon få massa med mat, kärlek och hästkompisar, precis som det ska vara!
Sen hade jag bestämt mig för att detaljträna dirigeringsapportering, rutan och konskick. Helt plötsligt sprang hon åt fel håll på dirigeringsapporteringen??? det har faktiskt aldrig hänt förut, att hon går till mitten då och då händer ju, men det brukar vara när hon inte ser den apport hon är på väg till... Har jag månde tränat alldeles för mycket vänster eftersom hon har haft problem med det?? Jag fick henne dit jag ville med lite omdirigeringar, och växlade sedan oregelbundet vänster och höger, och då gick det bra.
Rutan stannade hon lite tight i, beroende på att jag stannat henne förtidigt några gånger, så där gick vi nära och tränade position i rutan.
Konskicken har vi inte riktigt fått kläm på, om hon är säker på att det är till konen hon ska kan tempot dala, och annars kan hon springa lite för långt ifrån konen. Nu håller jag på att experimentera med konskick ala Finland, återkommer med resultat.
Tidigare på dagen hade vi kört lite vittring med blandat resultat, och luktdiskriminering, som hon har fått riktigt bra kläm på. Vittringen är svår, det blir lätt apporteringstänk, och när hon tar fel pinne och märker det blir hon lite låg, men som sagt bara att kämpa på!
På kvällen var Imzas uppfödare med döttrar (tillika mina tjejers bästa kompisar) här och åt och pratade, och vi hade det jättetrevligt, som vanligt!
Mitt i natten när gästerna åkt, gick jag ut och tränade lite höger/vänster med matskålar och hon gick bara fel någon gång i början, sen trillade polletten ner.
Idag har vi varit i Edebyridhus och tränat. Placering i rutan, konskick, vänster svängar och inkallning var det vi fokuserade på. Hon skötte sig alldeles utmärkt, trots skällande agility hundar precis brevid. Några rusningar genom tunneln fick hon också göra, det älskar hon:)
Nu har vi precis kommit hem från stallet där vi varit välkomst kommitté när det kom en fullt frisk häst som egenligen skulle slaktas på måndag, för att ägaren inte tycker om henna, folk är mystika... Nu kommer hon få massa med mat, kärlek och hästkompisar, precis som det ska vara!
torsdag 14 januari 2010
Årets Emenemare i lydnad
Jag och Imza har blivit utsedda till Årets Emenemare i Lydnad, vilket vi bugar och bockar för! Det finns en hel del duktiga ekipage som vi konkurrerat med och det är jättekul att vi sticker ut i mängden.
Annars har jag börjat jobba, så hundträning har det inte blivit mycket av, vi fortsätter naturligtvis jobba på med fjärr och vittring främst.
Jag har även börjat (igen..) med luktdiskriminering, och den här gången känns det som om hon fattar konceptet. Jag tycker att det lätt blir lite för mycket apporteringstänk i vittringen och det får man ju bort i luktdiskrimineringen (om man inte gör som Imza har gjort de tidigare gångerna jag försökt, snabbt apporterat papperslappen..), så jag ska fortsätta med det och se om det kan hjälpa till att lösa våra vittringsproblem.
Fjärren tänker hon jättefint bakåt på sitt från stå när jag är nära, men det glöms bort när jag går ut på lite avstånd, bara att kämpa på.
Jag har anmält mig till tävling den 31 januari, och som vanligt så känns det som om tiden blir knapp, särskilt nu när det är svårt att få till bra utomhus träningar, men, men, vi blir ju iallafall ännu en erfarenhet rikare.
Annars har jag börjat jobba, så hundträning har det inte blivit mycket av, vi fortsätter naturligtvis jobba på med fjärr och vittring främst.
Jag har även börjat (igen..) med luktdiskriminering, och den här gången känns det som om hon fattar konceptet. Jag tycker att det lätt blir lite för mycket apporteringstänk i vittringen och det får man ju bort i luktdiskrimineringen (om man inte gör som Imza har gjort de tidigare gångerna jag försökt, snabbt apporterat papperslappen..), så jag ska fortsätta med det och se om det kan hjälpa till att lösa våra vittringsproblem.
Fjärren tänker hon jättefint bakåt på sitt från stå när jag är nära, men det glöms bort när jag går ut på lite avstånd, bara att kämpa på.
Jag har anmält mig till tävling den 31 januari, och som vanligt så känns det som om tiden blir knapp, särskilt nu när det är svårt att få till bra utomhus träningar, men, men, vi blir ju iallafall ännu en erfarenhet rikare.
måndag 11 januari 2010
Inomhusträning
Igår kom jag hem efter tre dagars inomhusträning i Mjölby. Det var Madde som hade kennelläger för sin hundar, och jag lyckades snika mig med;)
Det var mellan 20 och 25 minusgrader, så sök- och spårträningen blev inställd och vi körde bara lydnad istället. Det hade jag nog ändå tänkt att göra, så det passade bra att kunna få hjälp av andra kloka människor med tips och råd.
Inomhushallen var stor och fin, det fanns både musikanläggning och mikrofon, så nu har vi provat att bli kommenderade med det också. Imza skötte sig alldeles utmärkt, hon var lite bekymrad första dagen över alla rottisljud, men vande sig snabbt.
Träningen har funkat bra, vi håller på med en ny metod på vittringen och hittills har det sett bra ut. Hon har verkligen svårt att lita på sin lilla näsa, och ibland blir det provsmakning av de andra pinnarna och det måste jag ju få bort.
På söndag förmiddag kommenderades jag ett nästan helt elit program (hoppade över vittring och dirigeringsapport), och det kändes bra, hon klarade bla ett konskick rakt mot en människa med hund (2 m bort) och ett rutskick som jag medvetet gjort svårt.
Vi störningstränade en hel del, och det jobbigaste var när någon gjorde ett "puss" ljud precis brevid, men även det kändes som om vi fick under kontroll.
Det är jätteroligt att se att det finns stora, tunga rottweiler med en enorm arbetsglädje och kapacitet, och jättebra att få hjälp av människor som aldrig sett Imza förut, utan bara ser det de ser..
Jag kommer definitivt årtervända till den hallen, och hoppas då på att kunna skrapa ihop ett riktigt trevligt träningsgäng!
Tack till Daleos kennel som lät mig och min lilla bortbyting få vara med på detta! Jag hoppas att jag är välkommen fler gånger!
Tackar extra till Sara som såg till att vi fick middag på fredag och lördag, supergott!
I morse åkte jag och barnen till Gnesta och tränade lite uppletande, det gick som vanligt bra, jag hoppas att jag har tid att träna/tävla bruks någon gång, det passar lilla damen utmärkt..
Barnen tröttnade rätt fort, men det är förståligt när det är -11 grader ute.
Imorgon börjar det vanliga livet igen, skola och dagis, och jag ska börja jobba på onsdag, känns helt overkligt efter att varit hemma i drygt 1 år, men som tur är ska jag bara jobba 3 dagar i veckan, det hoppas jag att jag ska stå ut med...
Det var mellan 20 och 25 minusgrader, så sök- och spårträningen blev inställd och vi körde bara lydnad istället. Det hade jag nog ändå tänkt att göra, så det passade bra att kunna få hjälp av andra kloka människor med tips och råd.
Inomhushallen var stor och fin, det fanns både musikanläggning och mikrofon, så nu har vi provat att bli kommenderade med det också. Imza skötte sig alldeles utmärkt, hon var lite bekymrad första dagen över alla rottisljud, men vande sig snabbt.
Träningen har funkat bra, vi håller på med en ny metod på vittringen och hittills har det sett bra ut. Hon har verkligen svårt att lita på sin lilla näsa, och ibland blir det provsmakning av de andra pinnarna och det måste jag ju få bort.
På söndag förmiddag kommenderades jag ett nästan helt elit program (hoppade över vittring och dirigeringsapport), och det kändes bra, hon klarade bla ett konskick rakt mot en människa med hund (2 m bort) och ett rutskick som jag medvetet gjort svårt.
Vi störningstränade en hel del, och det jobbigaste var när någon gjorde ett "puss" ljud precis brevid, men även det kändes som om vi fick under kontroll.
Det är jätteroligt att se att det finns stora, tunga rottweiler med en enorm arbetsglädje och kapacitet, och jättebra att få hjälp av människor som aldrig sett Imza förut, utan bara ser det de ser..
Jag kommer definitivt årtervända till den hallen, och hoppas då på att kunna skrapa ihop ett riktigt trevligt träningsgäng!
Tack till Daleos kennel som lät mig och min lilla bortbyting få vara med på detta! Jag hoppas att jag är välkommen fler gånger!
Tackar extra till Sara som såg till att vi fick middag på fredag och lördag, supergott!
I morse åkte jag och barnen till Gnesta och tränade lite uppletande, det gick som vanligt bra, jag hoppas att jag har tid att träna/tävla bruks någon gång, det passar lilla damen utmärkt..
Barnen tröttnade rätt fort, men det är förståligt när det är -11 grader ute.
Imorgon börjar det vanliga livet igen, skola och dagis, och jag ska börja jobba på onsdag, känns helt overkligt efter att varit hemma i drygt 1 år, men som tur är ska jag bara jobba 3 dagar i veckan, det hoppas jag att jag ska stå ut med...
söndag 3 januari 2010
Året som gick 2009
Nu har jag försökt att komma på alla minnesvärda saker från 2009, och ska försöka sammanfatta det så jag har det på pränt. Summasumarum känns det som om jag har hunnit med rätt mycket under året, somliga tycker kanske jag gör för mycket, men det ligger i min natur att vara aktiv från tidig morgon till sen kväll och sen stupa i säng..
I slutet av januari föddes vår lilla pojke, han har ju två systrar som är 4 och 6 år äldre så han känns som en liten sladdis. Jag hade redan när han låg i magen bestämt att han skulle vara en glad kille som tycker om att titta på mamma när hon tränar hund och håller på i stallet, och tänk, precis så blev det. Han måste vara en av världens gladaste bebisar, oavsett om han sitter och tittar på eller kryper runt eller sitter i selen på ryggen, är "smilet" alltid på plats. Sen måste jag också ge en eloge till hund- och hästkompisar för att de alltid ställer upp och roar honom när det kör ihop sig, så att jag kan avsluta det jag håller på med. De stora tjejerna vet ju spelets regler, inte störa medan mamma tränar, om man inte har gjort sig illa förstås!
Sen har jag ju min unghäst som jag rider in, han fick ju lite vila från ridning men inte från hantering, medan jag var höggravid och nyförlöst. I april började jag sitta på honom igen, och sedan dess har det gått från klarhet till klarhet. Rida ut skogsturer själv, i alla gångarter är inga större problem, och sedan i somras försöker vi gå upp till ridskolan en gång i veckan för miljöträning och få rida på en bra ridbana. Även det har gått över förväntan, så nu tror jag att min "insuttna" häst numer kan klassificeras som "inriden". Jag vill lova att det är en speciell känsla när allt är "klart" med en häst som man haft sen han var 6 månader. Allt han har varit med om har jag gjort! Nu ser jag fram emot många långa mysiga år tillsammans!
Sist men absolut inte minst ska jag försöka sammanfatta mitt och Imzas otroligt lärorika år. I slutet av 2008 tog vi LPII och i och med min enorma mage tog vi lite välförtjänt vila efter det. Vila för oss innebär någon slags träning minst en gång om dagen... Jag sökte till första omgången av Talanggruppen i SBKs regi, och kom med. Vi var på ett läger i Kil i början av maj, tyvärr visade sig inte Imza från sin bästa sida, jag vet inte om det kan bero på att jag hade satt på henne Exspot, hur som helst var hon "låg" och inte särskilt arbetsvillig. Jag var väl kanske inte heller på topp, lämnade min helammande 3-månaders pojke hemma, och höll tummarna för att han skulle ta flaskan...Sovit en hel natt hade jag inte gjort på ett antal månader, men jag resonerade ändå "friskt vågat hälften vunnet". Och jag ångrar inte att jag var med i Talanggruppen, jag har lärt känna så mycket trevligt folk och sett så många fina ekipage! Massor av trevliga levande målbilder! Efter lägret rekommenderade Anders mig att kontakta Maria Rydkvist, och det blev en vändning i min och Imzas träning! Till dess hade jag tränat Imza i princip helt själv, inte haft någon kontakt med duktiga hundfolk, och hade väl kommit lite till en gräns för vad vi klarade av själva, inte minst min inställning till de svårigheter som dök upp. Maria kom med massa bra tips, både på att finslipa moment och att träna upp Imzas engagemang, utan Maria hade vi kanske stått still och stampat än... Maria och jag tänker väldigt lika, men hon har en förmåga att tänka ytterligare ett steg, och det är det som gör skillnaden! Jag debuterade 3:an i mitten av maj, men med en 0:a på vittringen slutade den med ett andrapris. Nästa tävling gick bättre, i början på juni slog vi till med 283,5 poäng och känslan var riktigt bra! Nästa tävling var Talangtävlingen i Värnamo, den vann vi på 267 poäng, och enligt Anders Kjernholm hade vi dagens bästa fria följ! Det var 30 grader varmt och blåste så det var inte helt lätta förhållanden, domarna hade även fått instruktioner att vara extra kritiska i sin bedömning, så jag känner mig så här i efterhand rätt nöjd ändå. I slutet av augusti var det dags för Talangtävling igen, i Kista den här gången. Även där vann jag, på 286.5 poäng, och de som tittade på sa att det såg bra ut, själv kändes det som om hon var lite splittrad. Ett par dagar senare fick jag beskedet att jag inte direktkvalificerat mig till Talanggruppen, och jag tyckte inte att jag hade något att visa som de inte sett på tävlingen så jag bestämde mig för att inte söka igen. Senare har jag förstått att det nog inte hade varit omöjligt att komma med om jag sökt igen, men, men. Hösten gick med träning med sikte på elit debut i slutet av november. Tävlingen gick hyfsat, de flesta missarna får jag ta på mig, och det som vi lagt mycket fokus på (rutan och apport m dirigering) funkade bra, 9.5 på båda dessa. Det slutade med ett andrapris, men jag kände mig nöjd och vet att betydligt bättre resultat finns inom räckhåll!
Tack alla som stöttat mig och gett mig ork när saker har gått emot mig under året! Och tack alla som sett våra framsteg och lärt mig nya saker. En sak som ligger högt upp i mitt medvetande är Mona Kjernholms ide, allt går att träna, oavsett om det är tempo, engagemang eller lek. När hon sa det öppnades nya dörrar i mitt sett att tänka träning!
Nu samlar vi oss för att se framåt mot nya utmaningar och framgångar under 2010!
I slutet av januari föddes vår lilla pojke, han har ju två systrar som är 4 och 6 år äldre så han känns som en liten sladdis. Jag hade redan när han låg i magen bestämt att han skulle vara en glad kille som tycker om att titta på mamma när hon tränar hund och håller på i stallet, och tänk, precis så blev det. Han måste vara en av världens gladaste bebisar, oavsett om han sitter och tittar på eller kryper runt eller sitter i selen på ryggen, är "smilet" alltid på plats. Sen måste jag också ge en eloge till hund- och hästkompisar för att de alltid ställer upp och roar honom när det kör ihop sig, så att jag kan avsluta det jag håller på med. De stora tjejerna vet ju spelets regler, inte störa medan mamma tränar, om man inte har gjort sig illa förstås!
Sen har jag ju min unghäst som jag rider in, han fick ju lite vila från ridning men inte från hantering, medan jag var höggravid och nyförlöst. I april började jag sitta på honom igen, och sedan dess har det gått från klarhet till klarhet. Rida ut skogsturer själv, i alla gångarter är inga större problem, och sedan i somras försöker vi gå upp till ridskolan en gång i veckan för miljöträning och få rida på en bra ridbana. Även det har gått över förväntan, så nu tror jag att min "insuttna" häst numer kan klassificeras som "inriden". Jag vill lova att det är en speciell känsla när allt är "klart" med en häst som man haft sen han var 6 månader. Allt han har varit med om har jag gjort! Nu ser jag fram emot många långa mysiga år tillsammans!
Sist men absolut inte minst ska jag försöka sammanfatta mitt och Imzas otroligt lärorika år. I slutet av 2008 tog vi LPII och i och med min enorma mage tog vi lite välförtjänt vila efter det. Vila för oss innebär någon slags träning minst en gång om dagen... Jag sökte till första omgången av Talanggruppen i SBKs regi, och kom med. Vi var på ett läger i Kil i början av maj, tyvärr visade sig inte Imza från sin bästa sida, jag vet inte om det kan bero på att jag hade satt på henne Exspot, hur som helst var hon "låg" och inte särskilt arbetsvillig. Jag var väl kanske inte heller på topp, lämnade min helammande 3-månaders pojke hemma, och höll tummarna för att han skulle ta flaskan...Sovit en hel natt hade jag inte gjort på ett antal månader, men jag resonerade ändå "friskt vågat hälften vunnet". Och jag ångrar inte att jag var med i Talanggruppen, jag har lärt känna så mycket trevligt folk och sett så många fina ekipage! Massor av trevliga levande målbilder! Efter lägret rekommenderade Anders mig att kontakta Maria Rydkvist, och det blev en vändning i min och Imzas träning! Till dess hade jag tränat Imza i princip helt själv, inte haft någon kontakt med duktiga hundfolk, och hade väl kommit lite till en gräns för vad vi klarade av själva, inte minst min inställning till de svårigheter som dök upp. Maria kom med massa bra tips, både på att finslipa moment och att träna upp Imzas engagemang, utan Maria hade vi kanske stått still och stampat än... Maria och jag tänker väldigt lika, men hon har en förmåga att tänka ytterligare ett steg, och det är det som gör skillnaden! Jag debuterade 3:an i mitten av maj, men med en 0:a på vittringen slutade den med ett andrapris. Nästa tävling gick bättre, i början på juni slog vi till med 283,5 poäng och känslan var riktigt bra! Nästa tävling var Talangtävlingen i Värnamo, den vann vi på 267 poäng, och enligt Anders Kjernholm hade vi dagens bästa fria följ! Det var 30 grader varmt och blåste så det var inte helt lätta förhållanden, domarna hade även fått instruktioner att vara extra kritiska i sin bedömning, så jag känner mig så här i efterhand rätt nöjd ändå. I slutet av augusti var det dags för Talangtävling igen, i Kista den här gången. Även där vann jag, på 286.5 poäng, och de som tittade på sa att det såg bra ut, själv kändes det som om hon var lite splittrad. Ett par dagar senare fick jag beskedet att jag inte direktkvalificerat mig till Talanggruppen, och jag tyckte inte att jag hade något att visa som de inte sett på tävlingen så jag bestämde mig för att inte söka igen. Senare har jag förstått att det nog inte hade varit omöjligt att komma med om jag sökt igen, men, men. Hösten gick med träning med sikte på elit debut i slutet av november. Tävlingen gick hyfsat, de flesta missarna får jag ta på mig, och det som vi lagt mycket fokus på (rutan och apport m dirigering) funkade bra, 9.5 på båda dessa. Det slutade med ett andrapris, men jag kände mig nöjd och vet att betydligt bättre resultat finns inom räckhåll!
Tack alla som stöttat mig och gett mig ork när saker har gått emot mig under året! Och tack alla som sett våra framsteg och lärt mig nya saker. En sak som ligger högt upp i mitt medvetande är Mona Kjernholms ide, allt går att träna, oavsett om det är tempo, engagemang eller lek. När hon sa det öppnades nya dörrar i mitt sett att tänka träning!
Nu samlar vi oss för att se framåt mot nya utmaningar och framgångar under 2010!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
