onsdag 31 augusti 2011

En sorgens dag...

Har inte bloggat på länge, mycket beroende på att Ouzo har varit halt, och det har tagit mycket energi av mig.. Den 15 augusti fick jag äntligen tid hos en veterinär som kollade igenom honom och konstaterade (precis som jag) att det satt i bogen. Efter en grundlig röntgen kunde det konstateras att han hade en rejält stor OCD i höger bog. Efter det började jag sörja.. Jag förstod inom mig att det var något som var riktigt fel. Ouzo var lika glad och galen som vanligt, men jag såg att han avlastade benet så fort han var stilla. Jag köpte en bur av största modell för att han skulle kunna ha det bra (så bra som möjligt) medan han var tvungen att vila. Varje gång jag tog Imza och han fick vara kvar skrek han av ledsamhet, han ville också träna! Och hur det känns i mitt hjärta kan ni kanske förstå, man vill ju bara tala om för honom att det är för hans eget bästa. Han kunde inte ens vila i buren, jagade dammsugaren, pussade barnen och satte upp framtassarna i burtaket och drog ner dem så det ekade i hela huset.
Så igår var det dags för operation, veterinären såg knappt att han haltade, så då tändes ju direkt hoppets låga. Jag talade om för veterinären att Ouzo inte kan vara ren sällskapshund, eftersom jag är vet att han aldrig kan ta det lugnt och därmed alltid kommer ha mer eller mindre ont.
Vid halvtvå tiden igår kom det där hemska samtalet som man fasar för, veterinären talade om att det var en riktigt stor benbit som låg löst, och det hade tyvärr förstört stora delar av leden, den var rejält inflammerad och det såg inte bra ut. När jag frågade rakt ut om prognosen sa hon att det var 50/50 att han kunde bli bra, och hur bra kunde ju ingen svara på. Hon sa också att det oftast är OCD i fler leder, så jag skulle vara beredd på att han kanske måste opereras och rehabiliteras fler gånger. Medan vi pratade låg han sövd på operationsbordet, och jag tog då mitt livs svåraste beslut, att han skulle få somna in för alltid. Min fina, galna, spralliga, söta Ouzo är inte värd att lida. Jag hade betalat vad som helst och stått ut med alla hans ledsna blickar om jag bara vetat att han blev bra så vi kunde träna igen, det var ju det han ville. Springa lös i skogen och träna med mig, men det alternativet kändes inte som det fanns, snabba stopp och starter är förödande för den typen av skador, och hela Ouzo var ju bara snabba reaktioner. Med tanke på att han knappt haltade och ändå måste ha haft otroligt ont, gjorde också beslutet lite lättare, jag måste ju veta när han har ont..
Han är den första av mina hundar som dör i förtid, min första hund en tervueren blev 12 år och dog på en promenad av en hjärtinfarkt, min andra hund också en tervueren dog 12 år gammal av propp i hjärnan, på ett halvt dygn ändrades hon från en sprallig galen hund till ett paket, så även om det var ett svårt beslut, så är det ju inte i närheten av detta..
Och på kvällen var det ju dags att berätta det hemska för barnen, och då blir det ju dubbelt lidande för mig, vill inte se mina barn så ledsna någonsin, det blev en hemsk kväll, trösta barnen mitt i min egen sorg och kunde ju inte annat än att tala om att våra hål i hjärtat kommer att läka, och vi ska komma ihåg Ouzo som den fantastiska hund han var, med en livsglädje utöver det vanliga. En minnesbild jag vill spara för evigt är när han i somras hoppade i från bryggan på min systers land, då var han lycklig ända ut i klospetsarna. Han hade säkert ont då också, men kanske inte så jättemycket.
Jag vill inte ta ett sånt här beslut någonsin igen, och jag hoppas att ingen annan skulle behöva göra det heller. Men glädjen han gav mig och alla runt omkring den korta tid jag hade honom kommer förhoppningsvis överskugga min förtvivlan så småningom. Baksidan med djur är ju det här, men jag hoppas att jag även i fortsättningen kommer tycka att all glädje väger upp, för utan mina hundar är jag ju inte riktigt hel.
Tårarna rinner, men de tar väl slut, och jag tror och hoppas att jag kommer hitta glädjen i hundträningen igen, jag har ju Imza kvar, och hon är ju inte beredd på att bli en sällskapshund än...

Min spralliga, glada, söta, charmiga Ouzo, vila i frid, och hälsa alla mina ängladjur från mig.....