2011 har varit det jobbigaste året hittills i mitt liv, men det har också innehållit mycket glädje och utmaningar. Allt det jobbiga lägger jag till handlingarna och tittar istället tillbaka på det som har gett mig energi och glädje.
Några extra roliga och utmanande saker jag och Imza har gjort är bl a debuterat på SM, vilket jag tyckte vi klarade helt ok. Slutade på en 25:e plats, och fokus låg på glädje och samarbete, och det skötte vi fint. Sen borde man kanske ha fokuserat lite mer på momenten i svår miljö, men det tar vi nästa gång.
Vår andra utmaning var VP. Jag har ju vallat lite då och då (läs ett par gånger i halvåret) med Imza, men när jag anmälde oss till VP insåg jag att det krävdes lite mer träning än så. En månad före start började vi fokusera på vallningen och körde 3-4 pass i veckan, och framstegen kom som på löpande band, så andra dagen på VP hade jag en skön känsla i kroppen när jag stod vid stolpen, och vi lotsade varandra genom banan, och från att haft känslan av ”en blind leder en blind” så hade vi båda koll på vårt ansvar, och det slutade med att vi hade bäst poäng av alla helgens VP ekipage, totalt 97 av 100.
En annan rolig sak som hände 2011 var att Olli kom till mig! Han lyckas fylla det enorma tomrum som min älskade Ouzo lämnade efter sig, och på bara ett par månader har Olli gjort framsteg som jag inte trodde var möjliga! Han är en underbar, galen, energisk unghund, som aldrig får nog av något. En hund i min smak… Från att inte förstå sig på bollar, dragkamp och samarbete är han nu en mästare på allt detta. När vi kommer till klubben springer han i full fart in på appellplan och ställer sig i mitten och väntar på att leken ska börja. Några saker har varit svårare än andra för den lilla herren, t ex sitta och ligga still, men det börjar lösa sig så smått. Apportbocken har också varit lite trögare än det andra att få honom att förstå, men nu kan han både sitta med den i munnen, och hämta den, så det går åt rätt håll.
Vallningen kommer jag förhoppningsvis komma igång med i vår, och jag tror att Olli kommer vara riktigt fin där också.
Jaha, och hur ser 2012 ut? Med förra året i minnet inser jag att det inte är lätt att förutspå vad som kommer hända, men någon slags plan måste man väl ändå ha.
Mina förhoppningar är:
-Att jag och Imza kvalar till detta och nästa års SM, och helst utan att passera reservplatsen
-Att jag och Olli kommer igång på lydnadstävlingar, och att han ska vara klar för eliten innan året är slut
-Att Olli blir godkänd vallhund
-Och sist men inte minst, att året ska innehålla massa trevliga träningar och kurser med alla fantastiska hundtränare jag lärt känna genom åren, utmaningar och framgångar i lagom mängd, och även tid till att umgås med alla som inte riktigt är så hundfanatiska som jag;-)
måndag 2 januari 2012
måndag 7 november 2011
Olli, världens bästa brorsa!
Nu har Ouzos kullbror varit hos oss i snart 1 månad, och vad vi gillar den killen allihop!
Ser han inte sådär härligt galen ut?!
Han vill så mycket, och jag gör allt jag kan för att styra våra framfarter åt rätt håll. Det tog bara några dagar tills han hade förstått att det lönade sig att vara runt mig, och nu leker han fint med både bollar och kampleksaker, även om vi jobbar vidare på det också.
Sitta på vänster sida med kontakt och viss störning går bra, första steget fot går för det mesta bra, sitt kvar har vi lite trassel med, han lägger sig gärna.
Apportbocken håller han i ett par sekunder, och inkallningen går som smort.
Snabba lägganden har vi också haft på agendan, och vid sidan av allt detta tränar vi mycket grundövningar, byta föremål, snabbt ut mm.
Han är otroligt träningssugen och min största utmaning just nu känns som om det är att inte träna för länge, för även om hans vilja finns så måste jag ju se till att han inte blir alltför trött i huvudet om det ska vara kvalité på hela passet.
Rent allmänt är han en super social och glad kille och älskar mina barn lika mycket som de älskar honom. Med tre barn i familjen och alla deras kompisar måste mina hundar trivas med full fart!
Lite fysträning för Olli har jag också påbörjat, vilket är vansinnigt enkelt eftersom han tar i i allt han gör, även där känns det som om min utmaning är att bromsa i rättan tid.
Olli kom som en skänk från ovan i precis rätt tid, ibland undrar man om det verkligen bara är slumpen...
Tack alla inblandade för att jag fick förmånen att ha världens bästa Olli hos mig!
Nu längtar jag till i vår när jag ska gå kurs för Helene Lindström och Sofia Edlind, men till dess hoppas jag att vi har kommit ytterligare en bit framåt!
Han vill så mycket, och jag gör allt jag kan för att styra våra framfarter åt rätt håll. Det tog bara några dagar tills han hade förstått att det lönade sig att vara runt mig, och nu leker han fint med både bollar och kampleksaker, även om vi jobbar vidare på det också.
Sitta på vänster sida med kontakt och viss störning går bra, första steget fot går för det mesta bra, sitt kvar har vi lite trassel med, han lägger sig gärna.
Apportbocken håller han i ett par sekunder, och inkallningen går som smort.
Snabba lägganden har vi också haft på agendan, och vid sidan av allt detta tränar vi mycket grundövningar, byta föremål, snabbt ut mm.
Han är otroligt träningssugen och min största utmaning just nu känns som om det är att inte träna för länge, för även om hans vilja finns så måste jag ju se till att han inte blir alltför trött i huvudet om det ska vara kvalité på hela passet.
Rent allmänt är han en super social och glad kille och älskar mina barn lika mycket som de älskar honom. Med tre barn i familjen och alla deras kompisar måste mina hundar trivas med full fart!
Lite fysträning för Olli har jag också påbörjat, vilket är vansinnigt enkelt eftersom han tar i i allt han gör, även där känns det som om min utmaning är att bromsa i rättan tid.
Olli kom som en skänk från ovan i precis rätt tid, ibland undrar man om det verkligen bara är slumpen...
Tack alla inblandade för att jag fick förmånen att ha världens bästa Olli hos mig!
Nu längtar jag till i vår när jag ska gå kurs för Helene Lindström och Sofia Edlind, men till dess hoppas jag att vi har kommit ytterligare en bit framåt!
måndag 10 oktober 2011
EmenEms Imza Godkänd Vallhund!
I helgen var jag och Imza på VP i Sorunda. Våra absolut första trevande försök som vallhund resp vallhundsförare. Vallningen har alltid varit en trevlig hobby för oss som vi sysslat med när vi haft tid, och som ni säkert alla vet så är just tiden en bristvara för de flesta av oss. Jag har alltid sett det som att en blind leder en blind när jag och Imza vallar. jag vet hur min målbild ser ut, men hur man kommer dit är jag inte säker på.
Vi har provat själva mestadels, men då och då har jag bett Mickis titta på oss och då fått handfasta råd hur jag ska gå vidare.
I somras var jag och tittade på när ett par kompisar gick sitt VP, och bestämde mig för att lägga in en extra växel på det här med vallning.
Jag insåg fort att valla en gång var fjärde månad inte kommer att räcka... Jag tog kontakt med Carina på Agdala, och fick grönt ljus för att valla på deras får. Så den senaste månaden har jag vallat ca 3-4 gånger per vecka, och vilken skillnad det har blivit på Imza!
Min lydiga lilla hund har fått lite j-vlar anamma, och för första gången i hennes liv måste man ha lite tummen i ögat på henne. Carin tog även med mig och Imza på VP träning till lammen på Eknäs, vilket var en super erfarenhet. I onsdags hade vi VP genrep hos Mickis och alla hundar skötte sig bra, Imza var lite olydig och "het", men skulle nog ha klarat ett VP på den prestationen, så jag var nöjd. Så kom då lördagen, startnummer 8 gjorde att jag alltför snart stod vid stolpen och skulle tävla vallning för första gången. Imza hade sett de "förbrukade" fåren, och hade dragning ditåt. Jag lyckades hålla henne kvar på banan, hon var på väg upp i skogen, men sen gick allt lite fort på upptaget, och fåren blev springiga, kom på fel sida stolpe, och höll på att springa ifrån oss. Jag skickade Imza på en flank så någon fösning blev det inte. Resultatet blev 69 poäng, men eftersom vi nollade fösningen blev vi Imza inte godkänd.
Efter tävlingen åkte jag till Mickis och tränade fösning, fösning och lite mer fösning. På slutet kändes hon betydligt säkrare än vad hon gjort tidigare. En natt utan allt för mycket sömn, däremot hade jag gått igenom VP:t i huvudet 100 gånger.
Dags för söndagens start. Två saker ekade i mitt huvud som Mickis hade sagt till mig, håll fåren lugna och ha en plan. På söndagen fick Imza inte någon chans att se de förbrukade fåren, utan bara se hunden innan oss när han hämtade fåren, sen bakom en skärm, tills de tog fram våra får. Imza var supertaggad, och när vi ställde upp vid stolpen sa jag åt henne att nu var det på allvar...
Skickade vänster, hon gick ut fint som hon brukar, fåren börja springa innan hon var uppe på tolv, men hon höll sin linje, så hon fick gå ända upp, sen la jag henne, sa åt henne att gå fram och hon gick lugnt och fint. Fick fåren runt mig åt rätt håll och Imza påbörjade fösningen som såg riktigt bra ut, sen flöt resten av banan på, och fållan som de hade gjort lite klurig med öppningen på baksidan, med draget bakåt från fållan, gick också som det skulle. i fållan sköter hon sig alltid, ut från fållan och kontroll på fåren. Slut.
Gick fram till domaren, och han frågade lite undrande om jag verkligen inte hade blivit godkänd dagen innan. Sen frågade han om jag trodde jag var godkänd nu, och jag mumlade något om att det hade känts rättså bra..
Sen överöste han oss med beröm, han sa att det var bättre än skolboken, det bästa han sett någonsin, både hunden och jag var fantastiska mm mm. Jag började gråta och var så otroligt glad över hans fina ord! På alla 25 år jag har tränat och tävlat hund har jag aldrig fått den här typen av beröm. Gick tillbaka till min stol på små moln...
Här kommer poängen:
Utgång 20 av 20 , snyggt, perfekt
Upptag 10 av 10
Framdrivning 9 av 10
Fösning 8 av 10
Drivning 20 av 20 , snyggt
Fålla in 10 av 10 , perfekt
Fålla ut 10 av 10
Summa 97 av 100
Domarens kommentarer: Stabil, härlig eyedog, naturhämtare med naturligt avstånd. Föredömligt god djurhantering. Imponerande. Dig vill vi se mer av!
Ja, vad säger man.. Jag som hade tänkt att bara hobbyvalla om hon blev godkänd, men jag kanske ska våga mig ut på någon IK1 så småningom.
När jag fick tillbaka stämplad stamtavla och protokoll fortsatte domaren överösa oss med beröm, när jag sa att jag var total nybörjare på det här sa han att jag var en naturbegåvning. Den här upplevelsen har definitivt gjort att jag har blivit några centimeter längre ;-).
måndag 5 september 2011
Nya tag..
Livet går vidare, och för varje dag känns det lite lättre, även om saknaden fortfarande är enorm. Hade redan tidigare anmält Imza till några tävlingar, och funderat mycket på om jag skulle orka tävla eller inte, men kom fram till att jag mår nog bäst av att köra på. Det är ju alltid roligt att tävla och träffa alla gulliga medtävlare och funktionärer. Så igår var det dags, samling på EHDK kl 10.30. Åkte hemmifrån vid 9 så gott om tid. Allt gick bra ända till sista biten till klubben. Stannade och frågade folk om vägen men lyckades ändå inte hitta.. 10.27 började jag känna mig lite halvstressad. Ringde en funktionär, som via telefon hjälpte mig rätt. Hon sa även att det inte var någon brådska, 3:orna var inte klara än.. Skönt.. Så kom jag äntligen fram ca 10.40. Lottningen hade de väntat på mig med, så jag drog nr 2 av 6. Hann rasta Imza innan gruppmomenten, och på dem fick vi fullt. När det började dra ihop sig till vår tur tog jag Imza ur bilen, och hon kändes pigg och glad. Summasumarum skötte vi oss på plan, det enda som vi har lite negativa vibbar till är gå-rutan, men den lyckades den med, även om TL kom fram efter tävlingen och påpekade att det var det enda som han tyckte vi brast lite i glädje på. Jag tycker jättemycket om att få konstruktiv kritik, särskilt om den levereras på ett trevligt sätt som Leif Wärme gjorde igår, tack!
Här kommer poängen:
Sitt i grupp 10
Platsligg 10
Fritt följ 9
Gå-rutan 9.5
Inkallning 9.5
Rutan 9
Tre apport 9.5
Metallapport 10
Vittring 9.5
Fjärr 9
Resultat: 302.5 poäng och första placering.
Är så glad att vi för första gången passerade 300 poängsgränsen, eftersom det har varit ett mål. Nu hoppas jag på några till bra resultat så vi får vara med på SM 2012 också;-)
!
Anledningen till att Imza gick bra tror jag är att all min oro för Ouzo nu har släppt, det är inte lätt att träna en hund när man vet att den andra mår dåligt både psykiskt och fysiskt. Ovisshet är det värsta tycker jag, nu kan jag sörja det som varit och gå vidare i livet, vilket också gör att jag blir en betydligt duktigare tränare/förare åt Imza, och det är ju nog så viktigt.
Här kommer poängen:
Sitt i grupp 10
Platsligg 10
Fritt följ 9
Gå-rutan 9.5
Inkallning 9.5
Rutan 9
Tre apport 9.5
Metallapport 10
Vittring 9.5
Fjärr 9
Resultat: 302.5 poäng och första placering.
Är så glad att vi för första gången passerade 300 poängsgränsen, eftersom det har varit ett mål. Nu hoppas jag på några till bra resultat så vi får vara med på SM 2012 också;-)
!
Anledningen till att Imza gick bra tror jag är att all min oro för Ouzo nu har släppt, det är inte lätt att träna en hund när man vet att den andra mår dåligt både psykiskt och fysiskt. Ovisshet är det värsta tycker jag, nu kan jag sörja det som varit och gå vidare i livet, vilket också gör att jag blir en betydligt duktigare tränare/förare åt Imza, och det är ju nog så viktigt.
onsdag 31 augusti 2011
En sorgens dag...
Har inte bloggat på länge, mycket beroende på att Ouzo har varit halt, och det har tagit mycket energi av mig.. Den 15 augusti fick jag äntligen tid hos en veterinär som kollade igenom honom och konstaterade (precis som jag) att det satt i bogen. Efter en grundlig röntgen kunde det konstateras att han hade en rejält stor OCD i höger bog. Efter det började jag sörja.. Jag förstod inom mig att det var något som var riktigt fel. Ouzo var lika glad och galen som vanligt, men jag såg att han avlastade benet så fort han var stilla. Jag köpte en bur av största modell för att han skulle kunna ha det bra (så bra som möjligt) medan han var tvungen att vila. Varje gång jag tog Imza och han fick vara kvar skrek han av ledsamhet, han ville också träna! Och hur det känns i mitt hjärta kan ni kanske förstå, man vill ju bara tala om för honom att det är för hans eget bästa. Han kunde inte ens vila i buren, jagade dammsugaren, pussade barnen och satte upp framtassarna i burtaket och drog ner dem så det ekade i hela huset.
Så igår var det dags för operation, veterinären såg knappt att han haltade, så då tändes ju direkt hoppets låga. Jag talade om för veterinären att Ouzo inte kan vara ren sällskapshund, eftersom jag är vet att han aldrig kan ta det lugnt och därmed alltid kommer ha mer eller mindre ont.
Vid halvtvå tiden igår kom det där hemska samtalet som man fasar för, veterinären talade om att det var en riktigt stor benbit som låg löst, och det hade tyvärr förstört stora delar av leden, den var rejält inflammerad och det såg inte bra ut. När jag frågade rakt ut om prognosen sa hon att det var 50/50 att han kunde bli bra, och hur bra kunde ju ingen svara på. Hon sa också att det oftast är OCD i fler leder, så jag skulle vara beredd på att han kanske måste opereras och rehabiliteras fler gånger. Medan vi pratade låg han sövd på operationsbordet, och jag tog då mitt livs svåraste beslut, att han skulle få somna in för alltid. Min fina, galna, spralliga, söta Ouzo är inte värd att lida. Jag hade betalat vad som helst och stått ut med alla hans ledsna blickar om jag bara vetat att han blev bra så vi kunde träna igen, det var ju det han ville. Springa lös i skogen och träna med mig, men det alternativet kändes inte som det fanns, snabba stopp och starter är förödande för den typen av skador, och hela Ouzo var ju bara snabba reaktioner. Med tanke på att han knappt haltade och ändå måste ha haft otroligt ont, gjorde också beslutet lite lättare, jag måste ju veta när han har ont..
Han är den första av mina hundar som dör i förtid, min första hund en tervueren blev 12 år och dog på en promenad av en hjärtinfarkt, min andra hund också en tervueren dog 12 år gammal av propp i hjärnan, på ett halvt dygn ändrades hon från en sprallig galen hund till ett paket, så även om det var ett svårt beslut, så är det ju inte i närheten av detta..
Och på kvällen var det ju dags att berätta det hemska för barnen, och då blir det ju dubbelt lidande för mig, vill inte se mina barn så ledsna någonsin, det blev en hemsk kväll, trösta barnen mitt i min egen sorg och kunde ju inte annat än att tala om att våra hål i hjärtat kommer att läka, och vi ska komma ihåg Ouzo som den fantastiska hund han var, med en livsglädje utöver det vanliga. En minnesbild jag vill spara för evigt är när han i somras hoppade i från bryggan på min systers land, då var han lycklig ända ut i klospetsarna. Han hade säkert ont då också, men kanske inte så jättemycket.
Jag vill inte ta ett sånt här beslut någonsin igen, och jag hoppas att ingen annan skulle behöva göra det heller. Men glädjen han gav mig och alla runt omkring den korta tid jag hade honom kommer förhoppningsvis överskugga min förtvivlan så småningom. Baksidan med djur är ju det här, men jag hoppas att jag även i fortsättningen kommer tycka att all glädje väger upp, för utan mina hundar är jag ju inte riktigt hel.
Tårarna rinner, men de tar väl slut, och jag tror och hoppas att jag kommer hitta glädjen i hundträningen igen, jag har ju Imza kvar, och hon är ju inte beredd på att bli en sällskapshund än...
Min spralliga, glada, söta, charmiga Ouzo, vila i frid, och hälsa alla mina ängladjur från mig.....
Så igår var det dags för operation, veterinären såg knappt att han haltade, så då tändes ju direkt hoppets låga. Jag talade om för veterinären att Ouzo inte kan vara ren sällskapshund, eftersom jag är vet att han aldrig kan ta det lugnt och därmed alltid kommer ha mer eller mindre ont.
Vid halvtvå tiden igår kom det där hemska samtalet som man fasar för, veterinären talade om att det var en riktigt stor benbit som låg löst, och det hade tyvärr förstört stora delar av leden, den var rejält inflammerad och det såg inte bra ut. När jag frågade rakt ut om prognosen sa hon att det var 50/50 att han kunde bli bra, och hur bra kunde ju ingen svara på. Hon sa också att det oftast är OCD i fler leder, så jag skulle vara beredd på att han kanske måste opereras och rehabiliteras fler gånger. Medan vi pratade låg han sövd på operationsbordet, och jag tog då mitt livs svåraste beslut, att han skulle få somna in för alltid. Min fina, galna, spralliga, söta Ouzo är inte värd att lida. Jag hade betalat vad som helst och stått ut med alla hans ledsna blickar om jag bara vetat att han blev bra så vi kunde träna igen, det var ju det han ville. Springa lös i skogen och träna med mig, men det alternativet kändes inte som det fanns, snabba stopp och starter är förödande för den typen av skador, och hela Ouzo var ju bara snabba reaktioner. Med tanke på att han knappt haltade och ändå måste ha haft otroligt ont, gjorde också beslutet lite lättare, jag måste ju veta när han har ont..
Han är den första av mina hundar som dör i förtid, min första hund en tervueren blev 12 år och dog på en promenad av en hjärtinfarkt, min andra hund också en tervueren dog 12 år gammal av propp i hjärnan, på ett halvt dygn ändrades hon från en sprallig galen hund till ett paket, så även om det var ett svårt beslut, så är det ju inte i närheten av detta..
Och på kvällen var det ju dags att berätta det hemska för barnen, och då blir det ju dubbelt lidande för mig, vill inte se mina barn så ledsna någonsin, det blev en hemsk kväll, trösta barnen mitt i min egen sorg och kunde ju inte annat än att tala om att våra hål i hjärtat kommer att läka, och vi ska komma ihåg Ouzo som den fantastiska hund han var, med en livsglädje utöver det vanliga. En minnesbild jag vill spara för evigt är när han i somras hoppade i från bryggan på min systers land, då var han lycklig ända ut i klospetsarna. Han hade säkert ont då också, men kanske inte så jättemycket.
Jag vill inte ta ett sånt här beslut någonsin igen, och jag hoppas att ingen annan skulle behöva göra det heller. Men glädjen han gav mig och alla runt omkring den korta tid jag hade honom kommer förhoppningsvis överskugga min förtvivlan så småningom. Baksidan med djur är ju det här, men jag hoppas att jag även i fortsättningen kommer tycka att all glädje väger upp, för utan mina hundar är jag ju inte riktigt hel.
Tårarna rinner, men de tar väl slut, och jag tror och hoppas att jag kommer hitta glädjen i hundträningen igen, jag har ju Imza kvar, och hon är ju inte beredd på att bli en sällskapshund än...
Min spralliga, glada, söta, charmiga Ouzo, vila i frid, och hälsa alla mina ängladjur från mig.....
onsdag 22 juni 2011
Nya tag
Jag kunde inte hålla mig, Imzas tänkta 3 veckors vila kortades snabbt ner till 3 dagar... Lika bra att ta tag i det på en gång, och särskilt eftersom Imza är på strålande träningshumör för tillfället.
Så nu ligger fokus på raka sättanden, snabba stopp och vittring med störning. Det finns lite att jobba med, men jag hoppas att jag får lön för mödan i slutändan.
Ouzo får komma igång med träningen lite försiktigt, idag blev det stadga, länkat klass 1 (utom fria följet) och rutan. Mer energisk och positiv hund får man leta efter.
Jag är lyckligt lottad som har två så fina hundar!
Så nu ligger fokus på raka sättanden, snabba stopp och vittring med störning. Det finns lite att jobba med, men jag hoppas att jag får lön för mödan i slutändan.
Ouzo får komma igång med träningen lite försiktigt, idag blev det stadga, länkat klass 1 (utom fria följet) och rutan. Mer energisk och positiv hund får man leta efter.
Jag är lyckligt lottad som har två så fina hundar!
måndag 20 juni 2011
SM debut avklarad!
Så var helgens SM debut avklarad. Och jag måste säga att jag är nöjd med min och Imzas insats. Efter en lång dag i regnet i fredags, blev det äntligen dags för lottning, jag lyckas naturligtvis dra nr 61, dvs sist av ALLA på kvatävlingen. Men, men, det är ju bara att gilla läget.
På lördagen var vi på plats vid 7-tiden, och sittande i grupp och platsliggning gick runt 8-tiden. Sen blev det en oändlig väntan till efter 15, då det var dags för oss att köra. Lördagen var varm och solig, så jag såg till att Imza drack ordentligt, och vilade i bilen som naturligtvis stod i skuggan.
När det var ca en timme kvar tills jag skulle starta blev jag rejält nervös, innan hade det kännts helt ok. Som tur var hade Madde Daleo kommit då, och peppade mig, och hjälpte mig med förberedelserna.
När det väl var dags, gick jag in i den berömda bubblan, och kom inte ut förrän programmet var färdigt.
Jag kände att jag stöttade och hjälpte Imza på ett bra sätt genom programmet, och hon verkade nöjd med min insats.
Hur gick det då? Jo, man får ju vad man förtjänar brukar jag säga och det gällde även på SM. Mitt mål med SM starten var att både jag och Imza skulle ha roligt, och det hade vi. Uppladdningen har alltså varit fokuserad på glatt humör och positivt tänkande, och lite mindre fokus på utförande av momenten. Jag insåg att sneda sättande kommer som ett brev på posten när Imza taggar upp, och helhetsträningen har vi slarvat med, så Imza blev lite ofokuserad på slutet, men jag kan ändå känna att det var rätt uppladdning för SM debut, om vi kommer med nästa år ska jag göra lite annorlunda.
Summasumarum tycker jag att en 25 plats av 61 startande inte är något att skämmas för, vi lyckades även få ihop till ett första pris, och det känns också bra. Med mina kvalpoäng borde jag hamnat runt 50:nde plats, så med tanke på det gjorde vi ett rejält uppsving.
Jag fick verkligen mersmak, och jag hoppas Imza tycker lika! Nu är vi laddade för att komma ut och tävla om en kvalplats till nästa års SM!!
Lottning av dirigeringsapport
Fria följet
Rutan
På söndagen tittade vi på finalen och det märks ju en tydlig klasskillnad mot oss vanliga dödliga, men om man kämpar hårt kanske man kan sälla sig i deras sällskap någon gång framöver...
Grattis Maria och Ylle till SM segern, hoppas formen håller i sig till VM i Paris om några veckor!
Sist men inte minst vill jag tacka alla som stöttat och peppat oss på vägen fram till, och under SM, ett extra stort tack till min familj och mina träningskompisar som ställt upp i vått och torrt och gjort det möjligt för mig att delta!
På lördagen var vi på plats vid 7-tiden, och sittande i grupp och platsliggning gick runt 8-tiden. Sen blev det en oändlig väntan till efter 15, då det var dags för oss att köra. Lördagen var varm och solig, så jag såg till att Imza drack ordentligt, och vilade i bilen som naturligtvis stod i skuggan.
När det var ca en timme kvar tills jag skulle starta blev jag rejält nervös, innan hade det kännts helt ok. Som tur var hade Madde Daleo kommit då, och peppade mig, och hjälpte mig med förberedelserna.
När det väl var dags, gick jag in i den berömda bubblan, och kom inte ut förrän programmet var färdigt.
Jag kände att jag stöttade och hjälpte Imza på ett bra sätt genom programmet, och hon verkade nöjd med min insats.
Hur gick det då? Jo, man får ju vad man förtjänar brukar jag säga och det gällde även på SM. Mitt mål med SM starten var att både jag och Imza skulle ha roligt, och det hade vi. Uppladdningen har alltså varit fokuserad på glatt humör och positivt tänkande, och lite mindre fokus på utförande av momenten. Jag insåg att sneda sättande kommer som ett brev på posten när Imza taggar upp, och helhetsträningen har vi slarvat med, så Imza blev lite ofokuserad på slutet, men jag kan ändå känna att det var rätt uppladdning för SM debut, om vi kommer med nästa år ska jag göra lite annorlunda.
Summasumarum tycker jag att en 25 plats av 61 startande inte är något att skämmas för, vi lyckades även få ihop till ett första pris, och det känns också bra. Med mina kvalpoäng borde jag hamnat runt 50:nde plats, så med tanke på det gjorde vi ett rejält uppsving.
Jag fick verkligen mersmak, och jag hoppas Imza tycker lika! Nu är vi laddade för att komma ut och tävla om en kvalplats till nästa års SM!!
På söndagen tittade vi på finalen och det märks ju en tydlig klasskillnad mot oss vanliga dödliga, men om man kämpar hårt kanske man kan sälla sig i deras sällskap någon gång framöver...
Grattis Maria och Ylle till SM segern, hoppas formen håller i sig till VM i Paris om några veckor!
Sist men inte minst vill jag tacka alla som stöttat och peppat oss på vägen fram till, och under SM, ett extra stort tack till min familj och mina träningskompisar som ställt upp i vått och torrt och gjort det möjligt för mig att delta!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
